Likgiltig.

Jag hatar den känslan.

Allting tycks tyna bort, allt försvinner utan att jag kan göra nåt åt det.

Ändå är det jag som är likgiltig. Ändå är det jag som väljer att känna så.

Men kan man vilja det? Hur kan man vilja strunta i allting?

Jag vet att jag gör fel, men ändå gör jag det?

Rummet ser ut som en enda jävla röra och jag vet att jag måste göra nånting åt det,

ändå tänker jag "Men vem ser mitt rum? Vem bryr sig om hur det ser ut?

Det är ju bara jag här."

Jag fattar inte. 

Förut gjorde jag varenda läxa nästan samma dag som vi fick den.

Hade alla rätt på alla prov osv.

Nu då? Har knappt gjort en enda läxa sen vi började.

Får ångest över att jag ligger efter (fast jag inte gör det)

och pluggar ihjäl mig för att ligga före alla andra.

Så himla onödigt, ändå får jag ångest om jag inte gör det.

Likgiltig. 

 Vad händer?